HEMPRISTÄVLAN av Kenneth Friberg 1980    Något som skall verka som stimulerande effekt inom akvariehobbyn för den föreningsanslutne akvaristen är föreningarnas återkommande HEMPRISTÄVLINGAR. I korthet går de till så att ett antal utbildade domare gör "hembesök" och bedömmer den enskilde medlemmens akvarieanläggning enligt givna normer och regler. Den som får flest poäng vinner förstås och blir regerande Hemprismästare inom klubben.   Nu knackade det igen. Den här gången mycket hårdare, mer angeläget liksom. - Kom ut nu, det är fler som vill komma in. - Nej, svarade jag tjurigt. Låt mig vara ifred.   Men hustrun fortsatte obarmhärtigt: - Och dom är snart här. Ska du ta emot domarna på muggen?   Jag stönade och gömde ansiktet i händerna. Kunde jag hjälpa att min kolik och slappa tarm gjorde sig påmind varje gång det drog ihop sig till Hempristävlan. Att familjen inte hade den minsta förståelse! Detta var trots allt inte första gången Botkyrka Akvarie Sällskap avverkade en Hempristävlan.   Hustrun hade förstås avrått mig från att deltaga, väl medveten om mina svaga nerver och lättirriterade humör den sista veckan fram till domarnas entré i hemmets härd.   Men efter två jämna set i TV-tennis, ur vilka jag gått segrande, var saken klar: Jag skulle vara med! - Har du dukat fram än? ropade jag genom den reglade dörren. - Ja då, det var länge sen. Kom ut nu! Lillflickan behöver kissa!   Jag stönade igen och vidtog nödvändiga åtgärder för att lämna badrummet. I detsamma ringde det på ytterdörren - och för mig blev det att reträttera till min tidigare plats. - Kom ut nu, skrek hustrun. Det var bara ... - Ja, ja, skrek jag tilbaka och dränkte hennes efterföljande haranger genom att spola i toaletten.   Väl ute i hallen möttes jag av en grannpojke. - Dom har varit synliga i riktning från Hallunda nu. - Oj, oj, oj, då är dom snart här. Inom tio minuter bergis.   Jag hade lejt 12 killar från gården att hålla utkik vid alla tillfartsvägar till Slagsta och rapportera om domarnas förflyttningar. Rapportören utgick igen till sin post. - Kan vi inte skylla på mässlingen, så törs dom inte komma in, föreslog min förstående hustru. - ALLA hemprisdomare har haft mässlingen å alla andra barnsjukdomar också, svarade jag och fortsatte: Dessutom är de vaccinerade mot samtliga kända virus- och parasitangrepp. Möjligen kan man köra med mul- och klövsjukan, men det är tveksamt.   Jag gick in i vardagsrummet där akvariet stod på "Ruben". Ja, så heter musikbänken från IKEA, gjord i spånskiva med beslag av mässing. På rumsbordet var kaffe, kakor och tårta framdukat, plus den dammiga flaskan Harvey´s Bristol Cream, fortfarande innehållande en tredjedel av sherryn från vår bröllopsmiddag på sextiotalet. - Är det rätt flaska, sporde jag. Du vet väl att jag har filmframkallare i en likadan?   Hustrun svarade inte för hon hängde halvvägs ut genom ett öppnat fönster och mottog ytterligare en rapport från spanarna. - Dom har just parkerat bilen, vrålade hustrun och backade in från fönsteröppningen. - Fort, skrek jag, av med badrocken och kasta dej på fällen!   Vi hade nämligen planerat att hustrun skulle ligga iförd bikini på björnskinnsfällen alldeles bredvid akvariet, för att på så vis distrahera domarna.   Själv rusade jag ut på tomten, avfyrade min raketpistol och en gul eldsflamma sköt upp mot skyn.   Svaret lät inte vänta på sig. Grannfruarna i de fyra närmaste husen kom genast springande.   Grannfru A hade på sig en kimonoliknande klädsel och hennes uppgift var att ta emot i hallen, hjälpa till med ytterkläderna samt visa in dem i vardagsrummet.   Grannfru B och C var under sina kappor iförda genomskinliga slöjor, i vilka de skulle utföra en magdans till marockansk folkmusik under domarnas vistelse i mitt hus.   Grannfru D hade kort-kort kjol, åtsittande jumper och utslaget hår. Hon skulle agera sekreterare och var därför försedd med stenogramblock och hade inhämtat tillstånd från maken att gå så långt som att sitta i knät.   Själv rusade jag in igen, tillsammans med fruarna, fick fatt på cigarrerna och cocktail-brickan.   När alla fruarna var på plats kom pojke P springande och förtäljde att domarna bara var 50 meter från huset. Därpå försvann han ljudlöst.   Den marockanska musiken flödade ur högtalarna och fruarna B och C började sin eggande slöjdans. Min hustru rättade till posen på fällen, fru D tog ett djupt andetag under den åtsittande jumpern och grannfru A kontrollerade sin japanska utstyrsel och fattade post vid ytterdörren.   Plötsligt hördes ett förskräckligt gnissel från köksfönstret. Det var två av pojkarna som spelade hartsfiol och signalen betydde att domarna kommit in på min stenlagda gång.   Jag visslade den överenskomna signalen, de första åtta takterna ur folkmelodin "Domaredansen". Samtliga inblandade spände sina sinnen till max. Nu var det nära!   Dörrklockan klingade till. Fru A gav mig en närvöst ögonkast, där jag stod i min smoking på hallgolvet med cocktail-brickan i mina darrande händer. - OK, väste jag fram ur mungipan. Öppna dörren!   Hon trippade fram och gjorde så. - Hej, här är vi som ska döma akvariet i hempristävlan, sa de tre kvinnliga domarna i korus!   Denna jävla könkvotering, emancipation och jämlikhet.   Kvinnliga domare - fan också!!